Landstingsledningens totala tondövhet

 

 

Akutsjukvården i Gävle drabbas av svåra problem: sjuksköterskor som säger upp sig på grund av att man inte har förtroende för ledningen; läkare som inte kan garantera den medicinska säkerheten; en sviktande patientsäkerhet. Som landstingsråd blir jag upprörd. Som medborgare blir jag orolig. Jag frågar mig, liksom många andra länsbor, om vi verkligen kan lita på att vi kommer kunna få den vård vi behöver den dagen vi blir akut sjuka.

I förra veckan fick jag på landstingsstyrelsen av landstingsdirektören höra att problemen på akuten kommer att undanröjas och att det pågår diskussioner om ett förbättringsarbete. Man menar från majoritetens sida att det inte finns anledning till oro. Likväl är vi oroliga.

Landstingsledningen har gått ut med debattartiklar som manar till lugn. Samtidigt säger personalen att ”sittande ledning har under de senaste åren sett en negativ trend på akutmottagningen och har i praktiken inte gjort något åt det”. 60 läkare säger i ett upprop att ”det är inte säkert på akuten”. Man hotar med att säga upp sitt medicinska ansvar om inte verksamhetschefen sätter in åtgärder omedelbart. Samtidigt menar Eva Tjernström (S) att det inte är någon fara. Majoritetens totala tondövhet och brist på verklighetsförankring gör mig dubbelt bekymrad.

Vad är egentligen problemet? Brist på resurser är det inte. Sedan Alliansregeringen tillträdde har fler personer kommit i arbete och skattebasen har därmed ökat: Sedan 2006 har svensk hälso- och sjukvård fått över 22 miljarder kronor i ökade resurser. Personaltätheten har ökat och läkarutbildningen har byggts ut med över 25 procent. Det hela är, kan jag bara sluta mig till, en ledningsfråga. Nuvarande majoritet förmår inte att leda landstinget i Gävleborg.

Gävleborg förtjänar bättre.