Verklighetens folk har talat

Den kristdemokratiske partiledaren tillika socialministern Göran Hägglund nylanserade begreppet - verklighetens folk - under sitt sommartal i Almedalen på Gotland 2009.

Med efterföljande debattartiklar i media ansåg han att det i Sverige fanns en allt starkare växande kulturelit som hade radikalt skilda åsikter jämfört med vanliga människor. Hägglund menade att de åsikter som fördes fram på landets kultursidor och i annan media inte alltid skildrade den grundläggande samhällssyn som verklighetens folk besatt och att man från elitens sida ständigt sökte förtrycka, förneka och förlöjliga de åsikter som inte gillades av kultureliten. Här lät inte medias svar vänta på sig. Han hånades och häcklades över sina idéer, att det i samhället fanns ett åsiktsetablissemang som gärna talade om för andra hur de skulle leva och uppträda. Det som stod högt på den politiska dagordningen, feminism, genusmedvetenhet, normkritik och ett allmänt uppifrånperspektiv, var inte frågor som verklighetens folk hade som dagligt rättesnöre.

Här blev Hägglund och därmed Kristdemokraterna nästan idiotförklarade. Verklighetens folk fanns inte och Kristdemokraterna gjorde en stor felbedömning när de intog denna omoderna ståndpunkt. Det partiet försökte säga var att många, kanske en majoritet av befolkningen, kämpade för att få livspusslet att gå ihop.

Idag när vi betraktar valresultatet i USA påminns man om klyftan mellan etablissemanget och vanligt folk. Opinionsinstituten var så säkra på att Hillary Clinton skulle bli USAs 45:e president, medierna saknade objektivitet och mängder av s k experter visste hur det skulle gå.

Nu har den tysta befolkningen i USA talat genom att använda det vassaste vapnet i demokratin, nämligen sin egen valsedel. I skydd av valrummet vågade man lägga sin röst på den som var närmast verklighetens folk. Trots en vidrig och hätsk kampanj fanns något av en kommunikation och tillit till Trump. Därför valdes han och inte Hillary Clinton.

Men Hägglunds idéer har inte fallit i glömska, möjligen adresserade han dem något lite för tidigt, men så är ofta profetens roll. Budskapet må vara sant men det passar ändå inte in.

Samhällets etablissemang med medias i spetsen har fått en tankeställare. Dags att ompröva det som offentligt sägs och tycks. Verklighetens folk har talat, inte bara i USA utan även tidigare i år i Storbritannien. Snart väntar val i Frankrike, Tyskland och 2018 i Sverige. I det sistnämnda fallet tror jag att många kommer att bli förvånade när en tyst befolkning gör sin röst hörd.

Göran Hägglund hade nog rätt om verklighetens folk, även om det var för tidigt i Sverige.