Summa sidvisningar

onsdag 17 juni 2015

Europa bärs upp av dess regioner

 
 
Assembly of European regions - AER -  har under 30 år arbetat för att stärka regionernas politiska roll och öka gränsöverskridande samarbete mellan Europas regioner. I samband med den årliga generalförsamlingen, denna gång i Göteborg 11-12 juni, firades 30-årsjubiléet. Gävleborg har varit medlem under större delen av denna tid.
 
Sedan första mötet i juni 1985 har denna organisation förespråkat regionalisering och fick av Europarådet, status som en fundamental europeisk organisation, som representerar regioner.
 
Berlinmurens fall 1989 öppnade upp AER till regioner i centrala och östra Europa och underströk vikten av regionalpolitik i moderna demokratier, med respekt för mångfald och europeisk regional utveckling.
 
AER publicerade 1990 den första kartan som visade Europa uppdelat i regioner och inte bara länder. Året efter det blev subsidiaritetsprincipen, om att beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt, en av AERs ledande kampanjer. Kort därefter erkändes principen i EUs Maastrichtfördrag.
EU och Europarådet grundade 1994 varsin regional institution, Regionkommittén och Kongressen för lokala och regionala organ, vilket kan ses som en delseger i AERs  kamp för regionalt inflytande.
 
AER hade sedan försöket med en konstitution för Europa 2002, lobbat för att det nya fördraget ska erkänna regioner som en viktig nivå i styrandet av Europa. Och att subsidiaritetsprincipen ska utvidgas till regional och lokal nivå samt inkludera regional sammanhållning till EUs mål. Samtliga punkter fanns med i förslaget till konstitutionen för Europa som avslogs 2005 samt i Lissabonfördraget som antogs av EU 2009.

2010 uppdaterade AER sin regionaliseringsrapport som redogör för vilken status regionerna har i olika länder i Europa. En ny översyn av rapporten pågår och beräknas bli klar under 2015.

 
AER är idag det största samarbetsnätverket i Europa med medlemsregioner från 35 länder. Verksamheten är indelad i kommittéer organiserade efter sakområden.
Grundtanken är att regionerna bär upp demokratin i Europa genom att de befinner sig närmast medborgarna och därför är bäst rustade att tillmötesgå deras behov och önskemål samt hitta lösningar på ekonomiska och sociala problem. Regionernas olika förutsättningar bör betraktas som en tillgång som genom samarbete gör dem till en stark politisk aktör i Europa.

 

söndag 14 juni 2015

Aktiv dödshjälp... Nej!

 
I Sverige är all form av att hjälpa någon att dö, även om det sker på den sjukes begäran, förbjuden. Miljöpartiets kongress har i dagarna sagt ja till att partiet ska driva på för att tillsätta en utredning om aktiv dödshjälp. Emma Henriksson, ordförande för socialutskottet för Kristdemokraterna, är starkt kritisk.

– Det är allvarligt. Man vill inte utreda om man inte vill glänta på dörren, säger hon till SvD.

Miljöpartiets kongress i Örebro röstade alltså under lördagen ja till att utreda den kontroversiella frågan om aktiv dödshjälp.

I grunden låg en motion om rätten till ett värdigt liv som slog fast att vi under hela livet förväntas ta ansvar och fatta viktiga beslut, "men när det gäller något så avgörande som att bestämma omständigheterna kring livets slut, vår egen död, står vi maktlösa", heter det.

Inget politiskt parti i riksdagen är i dag för aktiv dödshjälp, så kongressbeslutet från MP är unikt. Kristdemokraten Emma Henriksson, ordförande i socialutskottet, sågar beskedet.

Emma Henriksson menar att vårdens uppgift inte kan vara något annat än att ge vård, bota och behandla och lindra sjukdomar.

– Ett argument som förts fram är att aktiv dödshjälp är bra för att man kan använda organen till andra människor. Just det visar hur otroligt svår frågan är. Risken är att vården menar: Hörru lille vän, du gör ingen nytta längre, nu använder vi dig som reservdelar, säger hon och lägger till:

– Som patient måste jag alltid kunna lita på vårdens resurser och att läkarnas ambition är att bota och lindra.
...
Själv håller jag med Barbro B Johansson, professor emerita i neurologi i Lund, också medförfattare till boken "Att få hjälp att dö" som argumenterar emot dödshjälp. Hon är också negativ till så kallade livstestamenten där människor skriver att de vill få dödshjälp om de blir svårt sjuka och inte längre kan föra sin egen talan.
-Jag har följt många som varit bestämda att avstå behandlingen vid ett visst tillstånd. Men när de väl befunnit sig där har de haft en annan inställning. De är nyfikna och vill leva vidare.