Summa sidvisningar

söndag 27 april 2014

Förbjud tiggeriet... eller?


 
Tiggare på gatorna i Sverige var en mycket ovanlig syn fram till mitten av 1990-talet. Två faktorer har sedan dess förändrat detta, Psykiatrireformen 1995 och EU-utvidgningen 2005 med tio nya östeuropeiska länder.

Vid det förstnämnda fallet visade det sig att när mentalsjukhusen stängdes och dess patienter slussades ut i samhället, var några oförmögna att ta hand om sig själva och sitt drogmissbruk och hamnade därför utanför den omvårdnad som ställer krav på människan. Vid det andra fallet blev EU-utvidgningen 2005 med tio nya östeuropeiska länder, möjligt för sämre lottade människor därifrån, inte minst romer från Rumänien och Bulgarien (EU-medlemmar 2007), att söka sig till bland annat Sverige.

Det är numera en vanlig syn att se människor tigga pengar inte bara vid offentliga platser, som exempelvis vid ett stort torg eller i tunnelbanan i Stockholm, utan även vid huvudstråk i mindre städer. Tiggeri kan även förekomma bland gatumusikanter, men så länge dessa inte aktivt ber om betalning, utan enbart lägger ut ett gitarrfodral eller en hatt som sparbössa, klassas det inte som tiggeri.

Huruvida det är organiserade internationella brottslingar med nära kopplingar till maffian och eventuellt med koppling till människohandel, som ligger bakom mycket av tiggeriet i Sverige är en fråga, som ofta upprör känslor och diskuteras. Enligt internationella undersökningar visar att tiggarna i genomsnitt tjänar en femtiolapp om dagen, vilket knappast torde vara tillräcklig orsak för maffiamedverkan.

Välgörenhetstiggeri är ganska vanligt förekommande. Ofta går då insamlarna omkring med en sparbössa på folktäta platser och tigger om bidrag till olika hjälporganisationer för att exempelvis hjälpa till med bidrag till katastrofinsatser.

För min egen del håller jag med Michael Anefur/Regeringens hemlöshets
samordnare, när han säger...”Jag är övertygad om att vi måste försöka hålla två perspektiv i huvudet samtidigt. Dels vårt välfärdsperspektiv där ingen ska behöva tigga i vårt land. Dels tiggarnas perspektiv att försöka skapa sig ett bättre liv och framtid. De få pengar man får ihop är dock mer än man kan finna på hemmaplan och hjälper till att göra livet något lättare att leva”... ”De underliggande och avgörande problemen är extrem fattigdom, diskriminering och utbredd korruption i vissa länder. Detta måste motarbetas på alla sätt men det måste ske i de länder där problemen finns”.

Själv hoppas jag att det nyvalda EU-parlamentet ställer ånyo och bättre krav på länder,därifrån människor med tiggarstämpeln kommer ifrån, att arbeta med jämlikhets- och diskrimineringsfrågor. Dessa har tyvärr varit olösta i århundraden.



Det vi måste komma ihåg är att tiggaren är också en medmänniska precis som du och jag. Vi har alla ett ansvar att förbättra världen så mycket vi kan. Det gör vi knappast genom att bara säga... ”förbjud tiggeriet”! Din och min röst är viktig i kommande EU-val

Jag lägger min röst på  -
Kristdemokraterna






måndag 14 april 2014

Utvecklingen går åt rätt håll...



Utvecklingen går åt rätt håll när antalet barn som berörs av vräkningar minskar. I de kommuner som regeringens hemlöshetsamordnare har besökt är minskningen ännu större. Det skriver Maria Larsson och och kristdemokraten och hemlöshetsamordnaren Michael Anefur på Svt debatt.
 


Barn som vräks. Orden är fruktansvärt laddade och kan framkalla bilder för ens inre som gör ont. Men hur ser det ut i landet? Vräkningar har alltid förekommit men det var först nyligen som vi fick veta hur många barn som är berörda. Tidigare regeringar brydde sig inte om att fråga. Alliansregeringen har gjort det. I närmare hälften av Sveriges 290 kommuner var detta ett problem och det oavsett politisk ledning.
Sedan den 1 januari 2012 har regeringens nationelle hemlöshetssamordnare arbetat med att ge stöd till kommuner i deras arbete med att motverka hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden. Ett specifikt uppdrag för hemlöshetssamordnaren var att särskilt uppmärksamma kommunernas vräkningsförebyggande arbete då det handlar om familjer med barn. Socialstyrelsens kartläggning från år 2011 visade att det finns 34 000 personer i hemlöshet eller som är utestängda från bostadsmarknaden. 82 procent av dessa personer finns i de kommuner som hemlöshetssamordnaren har besökt.


Vräkning av barn minskar

Statistik från Kronofogdemyndigheten visar att antalet barn som berörs av vräkningar har minskat med 24 procent från 2011 till 2013. I de kommuner som hemlöshetssamordnaren besökt är minskningen 45 procent. Statistiken för 2013 visar att 50 vräkningar gjordes där barn var närvarande vid själva vräkningstillfället. Vid 16 av dessa tillfällen var socialtjänsten inte närvarande. Det är oacceptabelt.
Mycket arbete kvarstår för att förhindra vräkningar av familjer med barn. Barns behov av att få känna trygghet och kontinuitet i sitt boende är grundläggande. Professorerna Gunvor Andersson och Hans Swärd har i sin forskning belyst att det är mer omvälvande för barn än vuxna att tvingas lämna sitt hem. Det förebyggande arbetet är såldes mycket viktigt. Kommunen behöver ha ett gott samarbete med hyresvärdarna. Om socialtjänsten får en tidig signal när saker och ting inte står rätt till i boendet, finns möjligheten att agera och erbjuda hyresgästen stöd samt eventuella insatser i ett tidigt skede. Då kan situationen lösas på ett sätt som är bra för både hyresgästen och hyresvärden.


Svårare få boende

Det är viktigt att så långt som möjligt undvika vräkningar. Lika väsentligt är att människor kommer in på bostadsmarknaden. Framförallt saknas det billiga hyresrätter i dag. Konkurrensen om bostäderna ökar och som ett led i det har även kraven på hyresgästerna. Det kan handla om krav från bostadsbolagen på att hyresgästen ska ha fast anställning, en viss årsinkomst, inga betalningsanmärkningar och ett tidigare prickfritt boende. Detta slår mot personer med missbruk eller psykisk ohälsa, men även ungdomar och nyanlända flyktingar. Ensamstående med barn och personer med svag ekonomi är andra som drabbas av dessa krav.


Samarbete på nationell, regional och lokal nivå krävs

Traditionellt sett har hemlöshet varit en uppgift för socialtjänsten. Men på ett strukturellt plan är situationen på arbetsmarknaden, inriktningen på integrations-, hälso- och sjukvårdspolitiken och framför allt bostadspolitiken andra viktiga faktorer. Utan denna helhetsbild är det svårt att förstå och arbeta mot hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden. För att komma tillrätta med dessa problem krävs ett delat samhälleligt ansvarstagande på såväl nationell som regional och lokal nivå.
Regeringen har med den nationellt insamlade statistiken och hemlöshetssamordnaren bidragit till jämförbarhet mellan kommunerna och stöd till dem. Några kommuner X/ har sagt nej till besök från hemlöshetssamordnaren och därmed den utsträckta hand som regeringen ger. Hur varje kommun hanterar frågan avgörs av den politiska ledningen i respektive kommun. Där ligger ansvaret för de barn som berörs av vräkning i vårt land.
..
x/ I Gävleborg är det endast Ljusdal som tackat ja till besök av hemlöshetssamordnaren

fredag 4 april 2014

Nödvändig åtgärd inom svensk cancervård

    I vårens budgetproposition som kommer att presentera nästa vecka
    - 9 april kl 0800 - föreslår regeringen att under perioden 2015-2018 satsa totalt 2 miljarder kronor på att förkorta väntetiderna inom cancervården. Satsningen ska också premiera ett snabbt vårdförlopp mellan remiss och behandlingsstart samt bidra till snabb diagnos.
     
     
     
    -Väntetiderna är på många håll alltför långa och de regionala skillnaderna är stora. Medianväntetiden för till exempel prostatacancer är 140 dagar i Västra Götalandsregionen jämfört med 210 dagar i Stockholms län. För flera cancerformer får patienterna i vissa delar av landet vänta tre gånger så lång tid från remiss till behandling som i andra delar av landet. Med andra ord är förbättringspotentialen stor. För vad gör de annorlunda på västkusten jämfört med i huvudstaden och hur kan vi bli bättre på att lära av varandra? säger Socialminister Göran Hägglund. 
    -Satsningen ska bygga på det arbete som är gjort inom ramen för den nationella cancerstrategin och de regionala cancercentrumen. Den ska ha ett tydligt patientfokus och förbättringen ska vara märkbar på personnivå och omfatta hela vårdkedjan, alltså från utredning och diagnos till behandling.
     

     

tisdag 1 april 2014

Landstingsledningens totala tondövhet

 
 
Akutsjukvården i Gävle drabbas av svåra problem: sjuksköterskor som säger upp sig på grund av att man inte har förtroende för ledningen; läkare som inte kan garantera den medicinska säkerheten; en sviktande patientsäkerhet. Som landstingsråd blir jag upprörd. Som medborgare blir jag orolig. Jag frågar mig, liksom många andra länsbor, om vi verkligen kan lita på att vi kommer kunna få den vård vi behöver den dagen vi blir akut sjuka.

I förra veckan fick jag på landstingsstyrelsen av landstingsdirektören höra att problemen på akuten kommer att undanröjas och att det pågår diskussioner om ett förbättringsarbete. Man menar från majoritetens sida att det inte finns anledning till oro. Likväl är vi oroliga.

Landstingsledningen har gått ut med debattartiklar som manar till lugn. Samtidigt säger personalen att ”sittande ledning har under de senaste åren sett en negativ trend på akutmottagningen och har i praktiken inte gjort något åt det”. 60 läkare säger i ett upprop att ”det är inte säkert på akuten”. Man hotar med att säga upp sitt medicinska ansvar om inte verksamhetschefen sätter in åtgärder omedelbart. Samtidigt menar Eva Tjernström (S) att det inte är någon fara. Majoritetens totala tondövhet och brist på verklighetsförankring gör mig dubbelt bekymrad.

Vad är egentligen problemet? Brist på resurser är det inte. Sedan Alliansregeringen tillträdde har fler personer kommit i arbete och skattebasen har därmed ökat: Sedan 2006 har svensk hälso- och sjukvård fått över 22 miljarder kronor i ökade resurser. Personaltätheten har ökat och läkarutbildningen har byggts ut med över 25 procent. Det hela är, kan jag bara sluta mig till, en ledningsfråga. Nuvarande majoritet förmår inte att leda landstinget i Gävleborg.

Gävleborg förtjänar bättre.